Orrefors på Nationalmuseum

”Det glada 1920-talet” präglades av motsättningar och kontraster. Tekniken gjorde framsteg och förverkligade drömmar – elektricitet, flygmaskiner, bilar och telefoner – men klassklyftor och fattigdom präglade samtidigt Europa efter första världskriget. Som om det bakom varje flärdfylld glädjeyttring fanns mörka skuggor: I Sverige fick kvinnor rösträtt samtidigt som samernas frihet inskränktes genom kolonialism och tvångsförflyttningar. Allt detta nämns i Nationalmuseums utställning Swedish Grace som i bilder och utställningsobjekt ändå lyfter fram den ljusa sidan av 20-talet, den som uttrycktes i konsten och kulturen.

Stilen Swedish Grace präglas av lekfullhet och hantverksskicklighet. En stram enkelhet i formen samsas med ekvilibristiska detaljer som tar plats i bruksföremål och objekt. Inte sällan lånas motiv från antiken och naturen. Stilen präglar konst, arkitektur, fotografi och mode, men glaset som skapades i Orrefors är kanske det som främst kommit att förknippas med Swedish Grace.

Efter förra sekelskiftet blev glaset ett uppskattat material bland konstnärer. Glaset utmanade, kanske för att det krävde avancerad samverkan mellan industriell teknik och hantverksskicklighet, samtidigt som det öppnade för helt nya konstnärliga uttryck.

När konstnärerna Edward Hald och Simon Gate började arbeta på Orrefors på 1920-talet sporrade glasets möjligheter dem och varandra. Snart skapades alltmer avancerade glasföremål, i blåst och gjutet glas, med och utan gravyr. Tillsammans med hantverkare på bruket utvecklade de den så kallade graal-tekniken: Färgat glas kunde etsas för att sedan gjutas in i klarglas. Graal, liksom den skira kristallglastekniken, lämpade sig utmärkt för tidens ideal som ville bryta med 1800-talets överlastade och ofta tunga ornamentik. Nu skapades i stället pokaler och skålar som trots sin tyngd nästan tycktes sväva.

Halds och Gates praktverk visas nu i utställningen på Nationalmuseum. Här finns några av de berömda pokaler och skålar som många endast sett på bild tidigare. Dessa ställdes ut i flera länder på 1920-talet, blev uppmärksammade och belönades med flertalet priser, som på Världsutställningen i Paris 1922 då Orrefors kammade hem hela tre Grand Prix. Att nu se dessa objekt ”på riktigt” i de fint ljussatta installationerna är sannerligen en upplevelse. Storheten finns kvar. Det är snudd på overkligt att förstå hur sådan perfektionen i glaset kunnat skapas. Edvard Halds ”Himmelsglob” är ett exempel: En glasklar jordglob på en fot av tenn, med stjärntecknen ingraverade i stället för kontinenter och hav. Också Halds minimalistiska ”Ballong med gondol” och rikt utsirade ”Fyrverkeriskål” – så fylld med liv och glädje – får oss än idag att häpna. Hald och Gate arbetade också med uppdrag, exempelvis för Svenska Amerikalinjen där glas skapades för atlantbåtarnas inredning. Några sådana exempel visas också i utställningen och vi får en aning om lyxen och omsorgen i tingen som den tidens passagerare åtnjöt.

Om 1920-talets motsägelsefulla tid skall sammanfattas i ett enda material så är det materialet kanske glaset. Hårt och ömtåligt, vasst och mjukt, transparent och opakt. Swedish Grace som stil är grunden för den design som Sverige än idag associeras med; en avskalad enkelhet som låter materialet och hantverket framträda. Vårt eget 20-tal är inte mindre kontrastrikt än för hundra år sedan. Orrefors glas har sin historik att tacka och fortsätter att vara relevant både för vår tid och för framtiden, sannolikt i minst ett sekel till.

Av Maria Lantz